"Dagbok" för hösten 2004 i Tanzania
(16/9 - 16/12)

Under hösten 2004 var jag i Tanzania och arbetade 3 månader med det s.k. TEE-programmet i södra stiftet. Jag försökte skriva en kort dagbok under tiden jag var där. Det är ingen uttömmande dagbok, skriven dag för dag, utan jag skrev med mellanrum när jag tyckte att det fanns någonting att berätta om.

Dagbokens rubriker:

Introduktion till TEE
(2004-09-15)
Ankomsten
(2004-09-16)
Resan söderut
(2004-09-21)
Arbetet börjar
(2004-11-26)
Oväntade förhinder
(2004-10-02)
Första TEE-lägret
(2004-10-14)
Konsultation EFS-ELCT
(2004-10-17)
Lupatingatinga
(2004-10-20)
Prästmöte i Mwakaleli
(2004-10-25)
TEE-läger i Lupembe
(2004-10-28)
Mgololo, examen och diplomutdelning:
(2004-10-31)
Resor kors och tvärs:
(2004-11-04)
Igurusi, TEE-klass och Gymnasieskola
(2004-11-08)
Nyanyembe - ännu ett fantastiskt läger
(2004-11-12)
Ilembula: - Faraja-gruppen
(2004-11-20)
Chalowe - sista TEE-lägret
(2004-11-29)
En kort reflektion
(2004-12-03)
Avslutande semester
(2004-12-20)

 

En kort Introduktion till TEE-arbetet

Jag har blivit ombedd att åka till Tanzania för att i huvudsak arbeta med TEE-utbildning i den Luther- ska kyrkan, södra stiftet. TEE - Theological Education by Extension - är en utbildningsform som tagits fram i Sydamerika i mitten av 1960-talet, för att möta det starkt framväxande behovet av att med enkla medel utbilda medarbetare och ledare i de växande nationella kyrkorna.

Kortfattat går metoden ut på att eleverna på egen hand läser ett visst antal sidor s k "programmerad" text - små korta textavsnitt till vilka man sedan ställer specifika frågor. Det kan handla om ren Bibel- kunskap, själavård, församlingstillväxt, evangelisation, böne- och andaktsliv, nådegåvor, eller något annat som man behöver lära sig lite mer om. Läsningen sker ett par timmar varje dag. En gång i veckan träffas gruppen/klassen för att gemensamt diskutera och samtala omkring veckans läsning. Den samlingen sker under ledning av en utbildad gruppledare. Kompletterande undervisning ges sedan vid särskilda seminarier som hålls varje år.

Fördelarna med denna studieform är uppenbara:
a) olika åldersgrupper kan läsa tillsammans, män och kvinnor, gamla och unga
b) praktiska övningar varvas med teoretisk inlärning. Det man lärt sig omsätts (prövas) direkt i praktiken (inte efter några år)
c) studietakten/nivån anpassas till elevernas situation och förkunskaper
d) bygger mycket på samtal, man lär av varandras erfarenhet
e) eleverna lämnar inte sitt arbete utan läser samtidigt som man jobbar
f) eleverna behöver inte flytta till någon skola (lämna familjen) utan man läser i sitt eget hem
g) kostnadseffektivt.

TEE-programmet har inneburit att ett stort antal kyrkor på relativt kort tid lyckats träna och utbilda mångdubbelt fler ledare än vad man skulle ha kunnat göra om man bara haft tillgång till institutionell utbildning. Genom den speciella metod som används blir eleverna ofta duktiga på att argumentera logiskt, söka fakta, undervisa, lyssna, bedöma. Många elever blir också oerhört motiverade när de ser hur långt man kan komma med relativt små medel.

Teologisk utbildning på distans. Vill du veta mer om vad det är, klicka HÄR.

~Till början av sidan~


Ankomsten ( Fler bilder )

Torsdag 16 september 2004 kom jag till Tanzania. Det var en känsla av overklighet att flyga in över Dar es Salaam och sen möta alla de välbekanta dofterna, ljuden, människorna, värmen, kaoset - i en stad som växer så snabbt att den inte riktigt hinner med att anpassa sig till den nya situationen. Gatorna är alldeles för trånga för så mycket bilar och så mycket folk. Men det är roligt att vara här och en känsla av välbehag infinner sig när tulltjänstemannen med ett stort leende säger: - Välkommen tillbaka till Tanzania!

Margareta Olivius, vårdlärare i Ilembula mötte mig vid flygplatsen och sedan åkte vi in till FPCT- centre där vi skulle bo ett par dagar i väntan på ytterligare några resenärer från Sverige. Det blev lite shopping på stan, sol och bad ute vid havet, samt magsjuka på kuppen. Med hälp av papaya-kärnor och lite avslagen coca cola botades magsjukan, så efter några dagar kunde vi åka söderut mot Iringa, Ilembula och Njombe.

~Till början av sidan~

Resan söderut ( Fler bilder )

Tisdag 21 september 2004.

Resa från Dar till Iringa. Vi stannar i Mikumi och äter mat på ett alldeles nyinvigt och mysigt litet hotel TAN - SWISS. Det är en schweitzare som har gift sig med en tanzanian och öppnat en affärsrörelse. Medan vi äter blir vi ivrigt uttittade av den lilla apan som de har försökt tämja. Efter en stunds vila och toabesök åker vi vidare mot Iringa.

Iringa stad är välbekant. Vi bodde här 1994-1996. Hela stan är full av blommande Jakaranda-träd. Doften känns med en gång när vi stiger ur bilen.
Jakarandan är ett märkligt träd. I slutet av torrperioden, när det är som minst vatten i marken, gräset har torkat bort, andra träd och buskar kämpar för att över huvud taget kunna överleva i torkan, grundvattnet har sjunkit undan till sin lägsta nivå - då blommar Jakarandan med sina blålila blommor och basunerar ut att regnen är på väg.

Torsdag 23 september 2004. På eftermiddagen kommer jag fram till Njombe, den plats där jag ska bo och arbeta nu i två månader. Jag kommer till samma hus som vi bodde i 1984, innan vi flyttade till Lupembe, och jag får ett riktigt varmt mottagande. Mama Lina - hon kallas så eftersom hennes äldsta dotter heter Lina - egentligen heter hon Tulinave Mbilinyi, har gjort en underbart god grönsakssoppa som står och puttrar på spisen. Efteråt blir det pannkaka med sylt.

Hela huset är städat, sängen är bäddad, kylen och frysen är fyllda med mat, nybakat bröd i skafferiet, varmvattenberedaren är påslagen - det är bara att flytta in med sin lilla resväska och känna sig som hemma. Mottagningskommittén har gjort sitt. Är det nånting tanzanianerna kan så är det att ta emot gäster. En överväldigande värme och generositet möter oss redan när vi stiger ur bilen.

I grannhuset - det är två hus på samma gård - finns en tysk missionär, Andrea Graf, som jobbar med förskoleverksamhet i stiftet. Hon kommer också och möter mig tillsammans med sina tre hundar och hälsar mig varmt välkommen till Njombe, som medarbetare och granne. (För säkerhets skull har hon lagt in lite extra "wurst" och "käse" i kylskåpet, så att jag inte ska behöva svälta de första dagarna. Tyskarna kan dom också!)

~Till början av sidan~

Arbetet börjar ( Fler bilder )

Utdelning av diplom

Söndag 26 september 2004.

En klass med TEE-elever i byn Mhadji, ca 2 mil från Njombe, har läst färdigt sina kurser, gjort sina skrivningar och blivit godkända. Redan första söndagen får jag det ärofyllda uppdraget att dela ut betygen. Utdelandet sker i samband med förmiddagsgudstjänsten och det är med stolta steg som eleverna kommer fram och tar emot sina diplom. Hela gudstjänsten präglas av entusiasm, glädje och framåtanda.

Flera av de här eleverna är evangelister som själva undervisar kanske 300 - 500 församlingsbor, de har dopklasser, konfirmander, nybörjargrupper, de leder egna TEE-grupper, de predikar i stort sett varje söndag och jobbar flitigt med utåtriktad evangelisation. Många av dem har aldrig gått någon Bibelskola, så TEE undervisningen betyder mycket för dem och ger dem en bra grund för sitt arbete.

Måndag 27 september 2004. Jag har en träff med stiftsledningen för att lägga upp strategi och planering för de två månader som jag ska jobba med TEE. Som så många gånger förr visar det sig att önskemål och verklighet inte alltid går hand i hand - kanske skulle man kunna kalla det för brist på kommunikation. Ledningen för avdelningen för religionsundervisning - till vilken TEE-institutionen hör - hade förväntat sig en sak, men inte lyckats kommunicera det till mig (eller till EFS), vilket innebar att jag hade förberett mig för någonting helt annat. Nu får det bli en blandning av lite olika uppgifter. Sen tillkommer hela tiden nya saker, som t ex att jag ska medverka vid ett 3-dagars prästmöte i mitten av oktober. Det blir spännande att se vart vi landar till slut.

~Till början av sidan~

Oväntade förhinder ( Fler bilder )

Lördag 2 oktober 2004. Nu har hela den här veckan gått och i stort sett ingenting har blivit gjort. På måndagen avled en av sönerna till den förre biskopen och i praktiken så innebar det att nästan allt arbete på stiftskontoret stannade av. Han hade drabbats av den svårare formen av hjärnmalaria och ingen behandling hjälpte, trots att man fick honom under läkarvård ganska snabbt. Hela tisdagen satt vi hemma i sorgehuset (för att de drabbade inte ska behöva vara ensamma med sin sorg), sjöng, bad, samtalade och försökte hjälpa till så gott vi kunde. Onsdagen åkte vi ut till biskopens hemby, Ng´anda ca 4 mil från Njombe, för att vara med på begravningen. Det blev en bilkortege på ca 20 person- och lastbilar, flera hundra människor som skulle vara med. Efter begravningsgudstjänsten i kyrkan gick vi ner till gravplatsen där de avslutande ceremonierna hölls innan kistan sedan sänktes ner i marken.
En begravning är i Tanzania allas angelägenhet. Hela församlingen, hela byn, vänner och bekanta, nära och avlägsna släktingar, alla ställer upp och hjälper till med det som ska göras. Man samlar ihop mat, ser till att de sörjande aldrig är ensamma, man gräver graven tillsammans, man sjunger, ber, tröstar och uppmuntrar varandra. Efter begravningen är man kvar i sorgehuset i 2-3 dagar. Hela tiden så har man ett mycket gott stöd i varandra. Men det tar också tid - och tid det har man väldigt gott om.

~Till början av sidan~

Första TEE-lägret ( Fler bilder )

Torsdag 14 oktober 2004. Idag är det nationell helgdag, femårsminnet av president Julius Nyereres bortgång. Jag visste inte om det, så det blev en överraskning, och samtidigt en välbehövlig vila efter de intensiva lägerdagarna i Idunda.
Sent i går kväll avslutade jag alltså mitt första tredagars-seminarium. Från måndag eftermiddag till onsdag natt har jag varit på ett TEE-läger i Idunda, Njombe. Det var jobbigt, men fantastiskt roligt. Drygt 80 elever från 8 olika församlingar runt omkring Njombe hade samlats för att under två intensiva dygn vara tillsammans med varandra, lära sig mer i och om Bibeln, sjunga, vittna och be.
Tänk att få vara med i ett sådant här sammanhang - det är en stor förmån! Ett 80-tal urmotiverade elever (evangelister, församlingsarbetare, söndagsskollärare, kyrkäldste, predikanter, ungdomsledare, religionslärare, osv) vars högsta önskan är att få lära sig mer, och som hela tiden suger åt sig den undervisning som förmedlas, skriver flitigt i sina böcker och deltar engagerat i disskussionen - det skulle väl vara en drömsituation för vilken lärare som helst. Då spelar det inte så stor roll vilka pedagogiska hjälpmedel man har, eller inte har, att tillgå - motivationen finns där ändå. Jag hade bara svarta tavlan, en ask med kritor och min egen röst (plus Bibel, anteckningar och sångbok) ...

... och ändå känns det i hela klassrummet att det här är meningsfullt. Glädjen och uppskattningen i elevernas ansikten är "feed-back" mer än nog.

En annan sak som gör TEE-arbetet så speciellt är att man får arbeta med människor i olika åldrar, kategorier och samhällsklasser. En och samma TEE-klass kan innehålla både tonåringar, medelålders och pensionärer. Där finns både män och kvinnor, mödrar med barn, pensionärer och människor mitt i karriären, allihop samlas vi omkring ett och samma mål - att få komma Gud nära och utrustas som hans tjänare.

Den här gången pratade vi om Nådemedlen, om den omvälvande kraften i Guds ord och om vad dopet och nattvarden kan ge till en kristen. Det är inte lite det!
När vi sen skulle avsluta vårt läger, sent i går natt - efter att först ha sett en film om Jesu liv, där Jesus faktiskt talar det lokala stamspråket, kibena (bra dubbat) - och vi gjorde en utvärdering av seminariedagarna då sa eleverna att vi vill inte åka hem. Vi vill fortsätta ett par dagar till. - Om det inte går nu så vill vi att ni planerar in sådana här återkommande seminarier minst tre gånger per år! Ja, fanns det bara pengar så skulle det nog gå bra att förlänga seminarierna också, eller att lägga in dem fler gånger per år.

Det känns väldigt uppmuntrande med en sådan här respons - då kan man faktiskt också stå ut med en hel del frustration, för det finns ganska mycket av det också. Speciellt när verklighet, önskemål och drömmar inte alltid möter varandra. Och sen ovanpå allt detta denna ständiga jakt efter pengar....

Nu ska vi genomföra sådana här seminarier på 6 platser till runt om i stiftet. Förmodligen kommer jag att vara ganska trött efteråt, men det är så roligt. Är du intresserad av att se hur lägerschemat såg ut så kan du klicka här.

~Till början av sidan~

Konsultation EFS-ELCT ( Fler bilder )

Söndag 17 oktober 2004. Idag åker ledarna för de fem södra stiften i Tanzania till Matema Beach (vid norra ändan av Malawisjön) för att ha en 2-dagars konsultation med företrädare för EFS. Det är ett viktigt möte. EFS har tidigare haft ett mycket starkt engagemang i södra Tanzania och många av de institutioner och församlingar som nu finns har på olika sätt stöttats av EFS. De senaste åren har dock kontakterna, av olika skäl, minskat och antalet missionärer har starkt reducerats. En del upplever det som att EFS har lämnat landet och känslan av övergivenhet har uttryckts mycket tydligt.

Den svenska delegationen till Matema tillsammans med företrädare för södra stiftet
Svenska kyrkans mission och EFS har därför kallat kyrkoledarna i de fem stiften till en gemensam överläggning för att utvärdera det som varit och tillsammans försöka hitta nya vägar in i framtiden. Det är med stor spänning vi åker ner till Matema.
Måndag 18 oktober 2004. Första dagen ägnas helt åt tider som har gått. Lars Hofgren ger oss en historisk tillbakablick och pekar också på olika utvecklingsfaser i EFS missionshistoria. Tillsammans försöker vi sen se vilka lärdomar som kan dras av detta. Företrädarna för stiften ger också sina perspektiv på samarbetet med EFS och presenterar samtidigt situationen i sina egna stift - lärdomar från det samarbete som vi tidigare haft samt prioriteringar och utmaningar inför framtiden. På eftermiddagen får EFS-representanterna ge sina synpunkter på missionsarbetet, var och en utifrån sina egna erfarenheter.

Andra dagen är temat "Way forward" och vi försöker på olika sätt, i föredrag och grupparbeten, hitta fram till nya vägar av samarbete, även när de ekonomiska förutsättningarna har förändrats. Det är en skön atmosfär av omsorg, uppmuntran och närhet. Inga som helst anklagelser, snarare en ärlig önskan att försöka se och förstå de olika faktorer som påverkat utvecklingen och samarbetet inom kyrkan. Rev. Ambele Mwaipopo, ansvarig för Missions- och Evangelisationsavdelningen inom ELCT, formulerade första dagen en fras som sedan kom att upprepas många gånger under de två dagarna: Mission in isolation is impossible! Vi behöver varandra, vi måste fortsätta att arbeta tillsammans. Det känns som att EFS beslut att koncentrera sig på tre arbetsområden i utlandsarbetet är helt rätt just nu: Utbildning, Relationer och att Nå vidare med evangeliet!
Konsultationen avslutas i glädjeyra och dans. Biskoparna och deras fruar bildar en spontan flerstämmig kör. Jag tror att vi har nått minst två viktiga mål, samförstånd och framtidstro.
Vid nattvardsgudstjänsten i Matema kyrka predikar Anders Sjöberg (uppe i "holken")
och biskop Mdegella tolkar till swahili.

~Till början av sidan~

Lupatingatinga ( Fler bilder )

Onsdag 20 oktober 2004. Efter den lyckade konsultationen i Matema åker jag direkt vidare till nästa TEE-seminarium i byn Lupatingatinga, som ligger uppe i bergen väster om Usanguslätten.
Detta är ett av missionsområdena i södra stiftet och avstånden mellan byarna här är mycket stora. Eleverna är utspridda över ett gigantiskt område och kan egentligen inte träffas så ofta som de skulle behöva. En del av dem har gått, cyklat, liftat och åkt buss en hel dag plus rätt många av nattens timmar för att komma till den plats där vi ska ha seminariet. Men det är ingen som klagar.

Snarare är de glada över att ännu en gång få träffa varandra och att få vara tillsammans några dagar för att läsa Bibeln, studera och samtala om sina olika arbets- och levnadsförhållanden. Det som slår mig mest den här gången är den entusiasm, den framåtanda och den glädje som dessa elever visar, trots att många av dem lever och arbetar under mycket tuffa förhållanden. Det är hett och kvalmigt och mycket torrt. Under de tre dagarna som seminariet pågår lyckas vi inte hitta vatten någon gång så att eleverna kan tvätta sig eller duscha - dricksvatten och vatten för matlagning har vi köpt med oss i flaskor och plastdunkar.
På vissa ställen kan vi gräva i sanden och efter en stund kommer det fram vatten, eller snarare något som liknar välling. Det ser inte vidare aptitligt ut och troligen är det inte heller så hälsosamt att använda, inte ens om man kokar och filtrerar det. Vi använder det bara till grovdisken.

Lektionerna är i kyrkan. Alla fönster och dörrar står på vid gavel för att det ska fläkta lite, men det betyder också att det blåser in en hel del damm och smuts. Termometern jag har på bordet visar 34,8 grader C.
Fredag kväll avslutar vi seminariet, lite tidigare än vad vi först hade tänkt. Distriktsprästen jag har med mig måste hem till ett viktigt möte på lördag morgon. När vi ska starta bilen är den helt död, det går inte ens att knuffa igång den. Vi får låna batteriet från församlingens kortvågsradio och efter ett par timmar är vi iväg, strax innan mörkrets inbrott. På natten stannar vi till en stund vid en begravning, det är en av prästerna i distriktet som har mist sin far. Vi gör vad vi kan för att trösta och åker sen vidare. Klockan två på natten är vi framme i Chimala och kan få några timmars sömn. Då har vi också hunnit med att få en punktering.

~Till början av sidan~

Prästmöte i Mwakaleli ( Fler bilder )

Måndag 25 oktober 2004.Vid konsultationen i Matema, för en vecka sedan, kom jag att prata med biskopen i Konde-stiftet, Dr Israel-Peter Mwakyolile. Han ville veta vad jag hade för uppdrag de här två månaderna i Tanzania. När jag berättade om TEE-programmet och de seminarier som jag just nu håller på med bad han mig komma till Konde-stiftet och hålla ett endagsseminarium för stiftets präster, som just den här veckan är samlade till ett 4-dagars konvent. Det betyder att jag har fått ändra mina resplaner - istället för att åka hem till Njombe och vila så får jag åka vidare till Mwakaleli och träffa Konde-stiftets präster. Det känns faktiskt väldigt roligt.
Prästkonventet hålls på en av de riktigt gamla missionsstationerna uppe i Konde- bergen. Det är ungefär 100 präster samlade för att under 4 dagar samtala och be om Guds ledning i ett antal frågor som är mycket viktiga för kyrkan just nu. Jag gläds över att se ganska många kvinnliga präster. Jag får hela första dagen till mitt förfogande. Vi talar mycket om Guds nåd, Guds barmhärtighet, Guds omsorg - vad det innebär idag och hur vi får del av dessa kraftkällor. När dagen är slut känns det som att vi skulle ha behövt ännu mera tid för att fortsätta det här samtalet.
Biskop Mwakyolile frågar mig om jag kan komma tillbaka i november nästa år och hålla några bibelstudier vid stiftets årskonferens/årsmöte. Ja, vad svarar man på en sån fråga? - Om Gud vill och vi får leva!
Efter två härliga dagar i Mwakaleli åker jag buss ner till Uyole och sover en natt på Stockholm Hotel för att sedan fortsätta till Njombe och hinna vara med sista dagen på prästmötet där. Södra stiftet har lyckats lägga in sitt prästkonvent precis samma dagar som Kondestiftet. Jag får några timmar på mig att presentera TEE-programmet. Det känns väldigt viktigt för TEE-arbetet har ännu inte hunnit landa till 100% i det här stiftet och prästerna måste vara positivt inställda till programmet om vi ska kunna fördjupa det. Jag har bett Vallence Chaula, en av mina tidigare medarbetare från Iringa, att komma ner och hjälpa mig. Han gör en mycket god insats, det känns som att det här också blev bra.

~Till början av sidan~

TEE-läger i Lupembe ( Fler bilder )

Torsdag 28 oktober 2004. Tidigt på morgonen åker jag ut till Lupembe för att genomföra ännu ett seminarium, det fjärde i ordningen. Jag lånar en bil på stiftet för att få vara lite mera fri och åka dit jag vill. Det är som att komma hem efter en lång resa. Jag bodde här som barn i fem år och sedan har jag också arbetat här som distriktsmissionär i fem år. Det är många jag känner igen och många som jag har arbetat tillsammans med tidigare. Jättekul!

Vi håller till på det nya distriktskontoret, som började byggas när vi bodde här för femton år sedan. Nu är det i full gång och används som en kurs-, läger- och distriktsgård. Eleverna är på hugget och det märks att de har längtat efter att få vara tillsammans de här dagarna. De bor och arbetar långt ifrån varandra så det är inte så ofta de kan träffas på det här sättet.

Lägret avslutas under lördagen och det är både många och viktiga frågor som har hunnit behandlas under de tre dagarna. Sex av eleverna åker med mig tillbaka i bilen.

~Till början av sidan~

Mgololo, examen och diplomutdelning ( Fler bilder )

Söndag 31 oktober 2004. Tidigt på söndag morgon åker jag till Mgololo, drygt 12 mil från Njombe. Församlingens TEE-klass har avslutat alla sina 6 kurser och de elever som har fått godkänt ska nu examineras och få sina diplom. Det är fest, det är högtid och det är stor glädje. Kyrkan är smyckad som till bröllop. Examenseleverna, den här gången var det bara manliga elever, är uppklädda med snygga skjortor och slips. De är förväntansfulla och har länge sett fram emot den här dagen.
Innan gudstjänsten börjar är det procession från församlingsgården in till kyrkan. I den går kören, församlingsäldste, TEE-eleverna och deras fruar, trumslagare - och så längst bak prästerna. Och tro det eller ej, men vi går faktiskt och diskuterar vem av oss som ska predika i gudstjänsten.

Vi hade inte hunnit prata om det innan - det var så mycket annat som skulle hinnas med också. Som väl var hade jag förberett mig hemma så det blev jag som "drog det längsta strået" och fick predika om Trons kraft.
Församlingsprästen Yohana Bimbiga, för övrigt en god vän sedan åren i Mtwara i början av 1980-talet, ledde gudstjänsten och ett antal körer sjöng med jämna mellanrum. Sedan blev det utdelning av diplom, tacktal, lyckönskningar, fotografering utanför kyrkan och efter allt detta en festmåltid i församlingssalen.

Och då var det verkligen FEST!

~Till början av sidan~

Resor kors och tvärs ( Fler bilder )

Torsdag 4 november 2004. Resandet i Tanzania är ett kapitel för sig. Tyvärr är det nog så att både trafiksäkerhetsmedvetandet och fordonens utrustning i allmänhet är mycket dåligt. Har man då inte tillgång till egen bil så måste man ju ändå åka buss, eller be att få lifta med någon. Jag har åkt ganska mycket buss. Så här kan det gå till:
Först går jag omkring en stund på busstation och tittar på bussarna, både små och stora, för att se hur de ser ut. Jag tittar först på däcken och sen på bussens slitage i största allmänhet. Jag pratar med chaufförerna (för att se om de är nyktra) och jag pratar med folk för att höra deras omdömen om de olika bussbolagen.

När jag sedan har bestämt vilken buss jag ska åka med frågar jag konduktören när bussen ska gå. Svaret blir oftast "alldeles strax", "vilken minut som helst" eller "om 10 minuter". Jag köper biljett och kliver på. Sen får jag vänta. Tiden går och ingenting händer. Det är för lite folk på bussen. Efter ca en halvtimme åker bussen iväg och börjar snurra runt i stan. Man måste få tag i fler passagerare, det är ju olönsamt att köra med en halvfull buss. En del övertalas att kliva på, en del lockas in med löften om bra och bekväma platser, och en del tvingas ibland in med våld (?!?). Idag på morgonen, när jag klev på bussen i Songea, för att åka hem till Njombe, såg jag att det blev kamp om en av passagerarna som stod och vägde mellan två ungefär likvärdiga bussar.
Mannen skulle just kliva på den ena av bussarna då några karlar plötsligt tog tag i honom, drog ut honom på gatan igen och knuffade in honom i den andra bussen. Följden blev att han själv åkte i en buss och bagaget i en annan. Jag har också sett hur konduktörer från olika bussbolag står och sliter i varsin arm på en stackars passagerare.
När resan väl har kommit igång (det kan vara 1 till 3 timmar efter utlovad avgångstid) så gäller det att ta sig fram till målet så fort som möjligt. Marchfarten ligger ofta mellan 120 och 130 km/tim, men jag har också åkt i 150 km/tim och då vibrerar hela bussen så man tror att alla skarvar håller på att gå isär.
De trafikolyckor som då inträffar får ofta mycket, mycket svåra konsekvenser. Men Gud är god och håller sin vakande hand över oss - jag har inte behövt råka ut för något allvarligare tillbud.

~Till början av sidan~

Igurusi, TEE-klass och Gymnasieskola ( Fler bilder )

Måndag 8 november 2004. Det är en underbar morgon, solen skiner, fåglarna kvittrar, det är varmt och skönt i luften trots att klockan bara är sju på morgonen. Jag går upp till busstationen i Njombe för att ännu en gång försöka hitta en lämplig transport "ut på fältet". Den här gången ska jag till byn Igurusi, strax utanför Chimala, som ligger väldigt vackert vid foten av de mäktiga Livingstone-bergen. Där ska jag nu ha mitt sjätte TEE-seminarium.

Det är oerhört roligt och givande att leda de här seminarierna. Eleverna är mycket motiverade och de tycks kunna hålla på (härda ut) precis hur länge som helst - utan att bli trötta. Ibland kan de se väldigt uttråkade ut, där de sitter i sina bänkar och man tror nästan att de sover - vi håller ju ändå på från tidig morgon till sent på natten - men ställer man en fråga till dem eller säger någonting de inte hade väntat sig, då är både ögon och öron genast öppna på vid gavel. En bidragande orsak till den skenbara tröttheten kan också vara värmen - det är ca 38 grader varmt inne i kyrkan.
Och jag tror att alla grupper hitintills, utan undantag, i sina utvärderingar sagt att de önskat få hålla på ytterligare några dagar med sina seminarier. Sånt är ju roligt att höra, då känner man sig motiverad och det blir mening i allt det tunga slitet före och under dessa mötestillfällen. Jag tror också att TEE programmet här i stiftet fått sig en ordentlig kick framåt denna höst. Vi har gjort vad vi kunnat för att "så vid alla vatten" och pratat med många om TEE och fördelarna med denna utbildningsform och det verkar som att många har vaknat upp över de möjligheter som nu finns. Inte helt oväntat så kommer de flesta frågetecknen (och motståndet) från präster som undervärderar TEE och tycker att det är ett fjantigt utbildningsprogram - det är liksom ingen ordentlig utbildning, tycker dom. Men det är många som har börjat uppskatta det, och det är verkligen roligt.

Gymnasieskola för flickor

Strax utanför Chimala har kyrkan nu också köpt in ett ganska stort område med ett 20-tal nedlagda hus och arbetarbaracker. Det har tidigare varit en s.k. Camp Site för utländska risodlare, men nu ska stiftet renovera området och bygga upp en gymnasieskola för flickor - Igumbilo Secondary School.

Vi åker ut till området en dag för att hjälpa till med att röja mark för klassrum och lektionssalar som ska byggas i anslutning till de befintliga bostäderna. Landets Premiärminister kommer hit i början av december för att lägga grundstenen till de nya byggnaderna, innan dess måste grunden för minst ett hus vara lagd och området helt rensat från törnen, stenar och buskar. Det blir mycket slit och släp och törnena är oerhört vassa, men humöret är på topp och vi sjunger hela tiden medan vi arbetar. Då och då blir det en kort paus för att dricka vatten och pusta ut lite, sen hugger vi i igen. Vad ska man säga om detta? Livet är härligt!

~Till början av sidan~

Nyanyembe - ännu ett fantastiskt läger ( Fler bilder )

Fredag 12 november 2004. Efter dagarna i Igurusi och Chimala går färden vidare till Nyanyembe, några mil söder om Mafinga. Det är dags för ännu ett seminarium. Resan blir precis som vanligt, dvs inte riktigt som jag hade planerat. Jag kliver på en buss som går mot Iringa (det står i alla fall så på skylten i fönstret) för att senare kliva av vid Nyanyembe. För säkerhets skull frågar jag också om bussen verkligen går till Iringa - javisst, svarar konduktören, det gör den!

Halvvägs till Iringa, just när vi kommit till Makambako, beslutar sig chauffören för att INTE åka till Iringa, som det står på skylten i fönstret och på våra biljetter, utan istället svänga av söderut och åka till Njombe - det ser ut att vara fler passagerare som står och väntar på att få åka åt det hållet. Så alla vi som skulle mot Iringa får kliva av bussen och stå och vänta på en annan buss som förhoppningsvis kör oss dit lite senare på dan. Det blir ca en och en halv timmes väntan innan vi kan åka vidare, nu med en mycket mindre och betydligt sämre buss - men det är samma bussbolag, så vi behöver inte lösa nya biljetter. Det är ju alltid en tröst!

Själv är jag är lite grann osäker på var det är jag ska kliva av, så jag ber den nye chauffören att tala om för mig när vi kommer fram till Nyanyembe - javisst, det ska han gärna göra! Problemet är bara att han inte heller vet exakt vart Nyanyembe ligger - men det säger han inte till mig - så följden blir att han passerar vägskälet där jag skulle ha klivit av med många, många kilometer. Det blir till att kliva av mitt i skogen i stället och sen vänta på en buss från andra hållet, som förhoppningsvis kan ta mig dit jag ska.
Ja, det är intressant att färdas i Tanzania - man vet aldrig vad som händer.

Till slut är jag framme vid vägskälet där jag skulle ha klivit av tidigare. Jag träffar prästen Stephen Chongolo, en god vän sedan lång tid tillbaka, som tillsammans med ett par av församlingens äldste har kommit ut för att möta mig. Jag är kraftigt försenad så Stephen har hunnit ringa flera samtal till biskopen i Njombe och till prosten i Chimala för att efterlysa mig, men det var ingen av dem som visste var jag fanns. Nu känns det väldigt skönt att snart vara framme.Vi fortsätter vi resan till fots, det är ganska långt att gå från stora vägen och in till den by vi ska vara i - cykeln de har med sig får fungera som bagagekärra. Men humöret är det inget fel på.
Och vi har mycket att berätta för varann för det är många år sen vi träffades sist. Men med gott sällskap kan också en lång vandring i den stekande solen bli riktigt behaglig!

Väl framme i byn visade det sig att nästan halva gänget av TEE elever hade väntat ända sedan morgonen. De var lite osäkra på när seminariet skulle börja, så de hade gett sig iväg mitt i natten, för att inte missa något av de värdefulla kursdagarna. Som vanligt håller vi till inne i kyrkan. En av församlingens äldste har ställt sin bensindrivna el-generator till förfogande för att vi ska kunna fortsätta med våra lektioner även på kvällarna, efter att det har blivit mörkt ute. Sånt värmer!

Jag har nu haft den stora förmånen att få vara i Tanzania och arbeta med TEE-programmet i södra stiftet i två månader. Det har varit en stor Nåd! Att få jobba med heltända, motiverade och hungriga TEE-elever vars stora önskan är att helhjärtat få tjäna Gud - det är nog svårt att hitta det som är roligare.

~Till början av sidan~

Ilembula: - Faraja-gruppen ( Fler bilder )

Fredag 19 november 2004. Jag har åkt till Ilembula sjukhus igen, bland annat för att få träffa evangelisten Bryeson Mbilinyi och den nybildade Faraja-gruppen. Jag bor på ett av gästhusen alldeles i närheten av kyrkan. Tidigt på morgonen, strax efter att solen har gått upp, tar jag mig en liten morgonpromenad. Vid brunnen (vattenpumpen) är det redan full aktivitet, kvinnor och unga flickor från byn står redan i kö för att hämta vatten till de olika morgonsysslorna i hemmen. Det är skönt och rogivande att vara ute och gå just när byn håller på att "vakna".
Det är lite svalt i den annars så heta Ilembula-luften, fåglarna kvittrar intensivt för att hälsa den nya dagen, och människorna har ännu inte kommit in i jagandet efter dagens olika sysslor - man har tid att hälsa på varann och prata bort en liten stund. Jag går runt en stund på sjukhusområdet och njuter av lugnet och den värmande morgonsolen innan det sen blir morgonkaffe borta hos Margaretha Olivius.
Senare på dagen träffar jag Bryeson Mbilinyi och några representanter för den nybildade Faraja-gruppen, en stödgrupp för AIDS-sjuka och HIV-positiva. Jag ska bland annat lämna över lite pengar som jag har fått med mig som en gåva från Sverige. Faraja är ett ord som på swahili betyder "tröst" och är det någonting som dessa människor behöver så är det just TRÖST. De behöver också vägledning och hjälp att gå vidare i en livssituation som ser allt annat än ljus ut.
Masimbani Obedi Masimbani, ordförande i Faraja, berättar engagerat om gruppens arbete och hur viktigt det är att informera, stödja och uppmuntra, men också att sprida kunskap om HIV-viruset och de AIDS-sjukas situation.

De har också bildat en liten teatergrupp som åker runt för att i dramats form kunna vara med och påverka - en gångbar och bra metod i Afrika.

~Till början av sidan~

Chalowe - sista TEE-lägret ( Fler bilder )

Måndag 29 november 2004.

Det är nu dags för det sjunde och sista TEE-lägret. Det hålls i Chalowe, en liten by strax utanför Ilembula. Vi hade räknat med ca 50 deltagare från fyra olika församlingar, men det kom bara 14 st, 13 från Chalowe och 1 från Makoga.

Det som hände var att regnen började falla samma dag som vi skulle starta vårt läger och då kände de flesta eleverna att de måste vara hemma och plöja upp sina åkrar för att kunna så majsen i tid. Missar man de första regnen då kan det påverka skörden negativt, så pass små är marginalerna för många människor här ute. Men vi hade ett mycket fint läger med de elever som kom. Ibland var svårt att göra sig hörd genom det hårda smattrandet på plåttaket - då var det bara att ta en paus, och sen fortsätta när regnet efter en stund hade minskat igen.
Det här var mitt sista TEE-lägret - för den här gången ska jag kanske säga. Jag har blivit tillfrågad om att komma tillbaka nästa år och ansvara för några veckors ledarutbildning. Det här året har vi helt och hållet inriktat oss på TEE-eleverna, men det finns ett mycket stort behov av ledarträning också. Vårt önskemål är att varje församling skall få utbilda 2-3 elever till att vara gruppledare och att dessa elever sedan ska kunna ta ansvar för att leda nya TEE-klasser.
~Till början av sidan~

En kort reflektion. Jag har nu varit på resande fot i södra stiftet i nästan två månader och jag måste säga att det har varit en mycket stor Nåd att få vara tillbaka i Tanzania och arbeta, speciellt med TEE-utbildningen. Behoven är så enormt stora och man kan med ganska små medel nå väldigt långt. Årsavgiften på kyrkans egen Bibelskola i Kidugala är nu så hög att många församlingar inte har råd att skicka dit några elever. 380 000 shilling per år kostar det att utbilda en evangelist på Bibelskolan, det motsvarar ca 8-10 månadslöner - för den som har ett bra betalt arbete. För den summan kan vi utbilda kanske 20-25 st elever i TEE-programmet, under samma period.

Tyvärr är det dock fortfarande så att TEE-programmet här i södra stiftet drivs till 100% av pengar som kommer från EFS (så är det ju inte i t ex Iringa-stiftet), och det räcker inte ens till det absolut nödvändigaste. Vi har inte kunnat köpa in några böcker alls - vi valde att genomföra 7 seminarier i stället - och nu är det helt slut i alla förråd. Just nu kör vi mest med stencilerat material och den sedan länge beprövade metoden "skriv på tavlan och låt eleverna skriva av i sina egna anteckningsböcker", men det går långsamt och det är inte alls tillfredsställande. EFS skulle kunna ge betydligt mer än de 20 000 kr/år, som nu satsas i projektet - det är jag helt övertygad om, och på det sättet också kunna vara med och påskynda utvecklingen och inkorporeringen av det här arbetet i södra stiftet. Jag hoppas verkligen att detta inte bara ska vara en dröm!

~Till början av sidan~

Avslutande semester
Fler bilder från de platser vi besökte: -------> Kidugala Matema Lake
Shore Resort
Nationalparkerna Ruaha och Mikumi

Söndag 5 december 2004.

Mina tre månader i Tanzania är snart till ända. Om ca två veckor åker jag tillbaka till Sverige igen, till vintern och kylan - jag kan ju inte säga att jag längtar efter det precis. Det är både roligt och stimulerande, men framför allt oerhört uppmuntrande att vara här och jobba just med TEE-arbetet. Sverige, med allt vad det innebär, känns ganska långt borta just nu. Dessutom är det kallt och besvärligt.

Här kan man ju gå med shorts om man vill, dygnet runt! Men allt roligt har sitt slut. Nu ska jag först vara tillsammans med mina gäster Ann-Katrin, Gunn och Anders, Joel och Debora. De har kommit ner hit till Tanzania för att vi ska få ha några veckors semester tillsammans. Det känns väldigt roligt. Vi ska åka runt och hälsa på gamla vänner och besöka några av de platser där vi tidigare har bott och arbetat i kortare eller längre perioder.

Ann-Katrin, min hustru, har arbetat 10 år som sjuksköterska och barn- morska här i Tanzania. Under de åren mötte vi väldigt mycket människor och fick många goda vänner. Det är mer än åtta år sedan vi åkte härifrån och flyttade hem till Sverige, så glädjen blev mycket stor när vi nu, efter alla dessa år, fick återse våra vänner, prata om tider som varit och vad som hänt sedan vi senast skiljdes åt. Ett Tanzanianskt ordspråk säger: Bergen möts inte men människor kan mötas! Se bilder från Lupembe

Anders Holmbom är i Afrika för första gången. Min syster Gunn har lyckats få med sig honom hit - för att bl a visa de platser där hon själv är född och uppvuxen. Det blir två dagars rundvandring i byn Ilembula. Huset där familjen bodde, när Gunn föddes, finns fortfarande kvar. Gunn och Anders sätter sig på trappan och försöker känna historiens vingslag. Sedan blir det en hel del resande fram och tillbaka, men det är samtidigt väldigt roligt för gästerna är entusiastiska och fulla av nyfikenhet.

Joel och Debora arbetar som volontärer på Agape Learning Centre i Moshi uppe i norra Tanzania. Joel undervisar i data och Debora arbetar med barns rättigheter på Centrets förskola. De har också passat på att komma ner till södern för att få vara tillsammans med oss några dagar.

Lite senare åker vi ner till Matema Lake Shore Resort - enligt reklambroschyren "one of the most beautiful places in Tanzania". Efter två dagars vistelse i Matema är vi allihop beredda att hålla med om detta. Detta är en underbar plats! Som vi gärna skulle återvända till.
Matema är också den plats där de 5 första tyska missionärerna landsteg 1891, när evangelisk mission för första gången kom till södra Tanzania. Även här finns historiens tydliga vingslag.

- - - - - - - - - - - - - - - -

Detta är slutet på min "dagbok" för hösten 2004 i Tanzania. Torsdag den 16 december 2004 åkte vi hem till Sverige igen - exakt 3 mån efter att jag kom till Dar es Salaam i september.

På återhörande en annan gång.

Varmaste hälsningar
Rune Persson.

~Till början av sidan~